Indikatorer – en gemensam trend för många arter
Vi jobbar framförallt med att beskriva hur antalet fåglar per art förändras över tid. För att titta på mer generella skeenden i naturen brukar vi i olika sammanhang slå ihop många fågelarters trender till en enda trend. Till exempel hur går det för fåglar som lever i skogen.
Sådana gemensamma trender kallas indikatorer. En indikator sammanfattar komplex information i ett enda lättförståeligt tal som sedan uppdateras med jämna mellanrum efterhand som ny information kommer in. De kanske bäst kända indikatorerna idag är aktievärldens index, såsom Dow Jones och Nasdaq. På samma sätt som dessa beskriver hur ett stort antal enskilda aktiers värde i genomsnitt förändras över tid kan vi följa hur ett stort antal fågelarters antal i genomsnitt förändras över tid.
Först beräknas ett index för varje art och år. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Därefter beräknas genomsnittliga index för de ingående arterna enligt en ny metod som bygger på Monte Carlo-simuleringar (Soldaat m.fl. 2017, Ecological Indicators 81: 340–347). De årliga indexen motsvarar de som tidigare rapporterats, men nytt är att en icke-linjär trend med 95% konfidensintervall nu kan beräknas och presenteras.
I en indikator har varje art lika stor betydelse för värdet på indikatorn. Vanliga fåglar väger alltså inte tyngre än ovanliga fåglar. Grundtanken är att varje art sänder sin unika signal om tillståndet i naturen. En art är inkluderad i de svenska indikatorerna ifall det finns tillräckligt med data för att beräkna ett index för samtliga år.
Så här läser du indikatorfigurerna, med miljömålsindikatorn för Levande skogar som exempel. På x-axeln visas år, på y-axeln genomsnittligt index för de ingående arterna. MSI står för "Multi Species Index". I legenden för y-axeln visas också vilket basår som valts och att värdet för basåret är satt till 100. Det motsvarar det index = 1 som vi använder för de enskilda arternas trender. Den tjocka linjen visar genomsnittlig populationstrend för de ingående arterna, i detta fall 16 stycken. Det grå fältet runt trenden visar det 95 % konfidensintervallet runt trenden. De gröna prickarna är årliga medelindex. Trend över tid för alla ingående år samt de sista 10 åren ges också. I detta fall har index minskat med 0,1 % per år över hela perioden (ej statistiskt säkerställd = "stabil") men ökat med 2,3 % per år de sista 10 åren.
Våra olika indikatorer
Riksdagen i Sverige har satt upp 16 miljökvalitetsmål. Målen beskriver det tillstånd i miljön som det svenska miljöarbetet ska leda till, till exempel, en giftfri miljö, renare luft och en storslagen fjällmiljö. Här kan fåglarna hjälpa till och spegla om miljökvalitetsmålen nås eller inte. I varje indikator ingår ett antal fågelarter som borde öka i antal om miljökvalitetsmålet är på väg att nås.
Just nu bidrar Svensk Fågeltaxering med data till tre av miljömålen, nämligen Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap (en längre och en kortare tidsserie) och Storslagen fjällmiljö (en indikator vardera för kalfjäll och fjällbjörkskog). Du kan läsa mer om de olika miljömålen på Sveriges miljömåls webbplats.
Levande skogar
I indikatorn Levande skogar ingår 16 arter. Huvudindikatorn för skogsfåglarna visar under de senaste 24 åren ingen statistisk säkerställd förändring, men notera det höga värdet för det senaste året. Skogsduva, svartmes, stjärtmes, tofsmes, trädkrypare och domherre ökar, medan järpe, lavskrika, entita och talltita minskar. Trenden för tjäder, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, nötkråka och lappmes är varken säkert ökande eller minskande.
Ett rikt odlingslandskap
Indikatorn för Ett rikt odlingslandskap baseras på 15 arter och finns i två versioner. En är baserad på standardrutterna, med data från 1998 och framåt. Analysen är gjord på de 357 rutter där det finns mark officiellt klassad som jordbruksmark. Den andra är baserad på samtliga sommarpunktrutterna gjorda, med data från 1975 och framåt. Indikatorn från standardrutterna, visar under de senaste 28 åren en statistiskt säkerställd måttlig minskning på -1,1 % per år. De senaste 10 åren har dock miskningen accelererat till -2,3 % per år. Tornfalk, törnsångare, gulärla och hämpling ökar, medan tofsvipa, buskskvätta, stare, gulsparv, ortolansparv och pilfink minskar. Trenderna för sånglärka, ladusvala, råka, ängspiplärka och törnskata är varken ökande eller minskande.
Indikatorn ovan baseras alltså på data från standardrutterna. Indikatorn baserad på sommarpunktrutterna visas här nedanför. Denna visar under de senaste 51 åren en statistiskt säkerställd måttlig minskning om -1,1 % per år. Minskningen de senaste 10 åren, -2,4 % per år, är mycket lik den för indkatorn baserat på standardruttsdata. Endast tornfalk har ökat i antal under perioden. Tofsvipa, sånglärka, buskskvätta, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv och ortolansparv har alla minskat i antal. Trenden för ladusvala, råka, törnsångare och pilfink är varken ökande eller minskande.
Storslagen fjällmiljö
För miljömålet Storslagen fjällmiljö finns två indikatorer, en för kalfjället och en för fjällbjörkskogen. Det ingår sju arter i båda indikatorerna. Data kommer från de 142 standardrutter som är klassade som fjällrutter. Båda kurvorna har ungefär samma form, med en minskning de första tio åren, en ökning därefter och på senare år ett tecken på utplaning. Det har dock gått generellt bättre på kalfjället.
Kalfjället
Både långtids- och korttidstrenden visar på ökningar. Fjällripa, fjällabb och ängspiplärka ökar i antal medan lappsparven minskar. Ljungpipare, stenskvätta och snösparv vare sig ökar eller minskar.
Fjällbjörkskog
För arterna knutna till fjällbjörkskog är trenden över de 24 åren signifikant negativ. I fjällbjörkskogen minskar dalripa, rödstjärt, blåhake och lövsångare. Rödvingetrast, gråsiska och bergfink varken ökar eller minskar.
Tidigare miljömålsindikatorer
Svensk Fågeltaxering bidrog länge med indikatorer även för andra miljökvalitetsmål. Från 2018 ändrades dock systemet med miljömålsindikatorer. Eftersom vi själva tycker att de indikatorer vi använde fortfarande bidrar med intressant information, fortsätter vi att uppdatera dem här. Alla bygger på data från standardrutterna, med start 2002.
Begränsad klimatpåverkan
Indikatorn är ett mått på hur de svenska fågelsamhällenas art- och individsammansättning förändras över tiden, speglat i vilket slags klimat fåglarna normalt vistas i. Kurvan har stigit sedan 2002 vilket visar att vi fått relativt fler individer av sydliga och värmeälskande arter i landet, på bekostnad av nordliga arter som föredrar ett svalare klimat. De tunna linjerna runt huvudlinjen visar 95 % konfidensintervall.
Miljömålsindikatorn för målet Begränsad klimatpåverkan beräknas på följande sätt: Samtliga arter som noterats längs standardrutterna ingår, förutom ett tiotal observationer av förbiflyttande arktiska fåglar. Analyserna bygger på att varje fågelart först klassas efter hur varmt det är inom dess europeiska utbredningsområde under häckningstid (april–augusti).
För till exempel lappmesen, järnsparven och steglitsen är denna medeltemperatur +6,9, +12,8 respektive +15,3°C. Därefter kan vi för varje individuell fågelinventering beräkna ”medeltemperaturen” för de fågelindivider som påträffats. Vi kallar denna ”medeltemperatur” för CTI (”Community Temperature Index”). Sedan kan vi följa hur CTI förändras i Sverige med tiden (dCTI). Förändringar i indikatorn visar på förändringar i fågelsamhällets sammansättning, både vad gäller individantal och artsammansättning.
dCTI har ökat med åren vilket innebär att det blivit jämförelsevis fler fåglar av ”varma” arter, ofta på bekostnad av antalet individer av ”kalla” arter och vice versa. Indikatorn visar förändringen i CTI och speglar därmed om fågelfaunan successivt blir ”varmare” eller ”kallare”. CTI i Sverige för startåret 2002 (index = 0) var 12,57°C.
Levande sjöar och vattendrag
Här ingår 13 arter och den långsiktiga trenden är en måttlig ökning. Smålom, skäggdopping, storskrake och forsärla ökar. Minskar gör knipa, drillsnäppa och silvertärna. Storlom, vigg, småskrake, fiskgjuse, sothöna och fisktärna varken ökar eller minskar.
Ett rikt växt- och djurliv
I den här indikatorn ingår samtliga arter som ingår i övriga indikatorer samt röd glada som ökar och ejder och havstrut som minskar. Strandskata och silltrut varken ökar eller minskar. På kort sikt har indikatorn ökat något.
Myllrande våtmarker
Här har vi två indikatorer; en för norra och en för södra Sverige. I de myllrande våtmarkerna i norra Sverige ökar smålom, sångsvan, trana och kärrsnäppa. Kricka, bläsand, svartsnäppa och smalnäbbad simsnäppa minskar. Ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, gluttsnäppa och brushane varken ökar eller minskar.
I våtmarkerna i södra Sverige så ökar sångsvan, brun kärrhök och trana, medan kricka, enkelbeckasin och grönbena minskar. Rördrom och sothöna varken ökar eller minskar.
Inom den europeiska samarbetsorganisationen European Bird Census Council produceras sedan många år tre indikatorer för Europas vanliga fåglar inom projektet Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (PECBMS). Den viktigaste indikatorn är den för jordbruksfåglar, den s.k. "Farmland Bird Index" (FBI). FBI är en inom EU officiell indikator för den biologiska mångfalden i unionen.
FBI är identisk med ”Fåglar i odlingslandskapet”, den officiella svenska indikatorn för miljömål 13 (se ovan) och visas inte här igen. Här visas de två andra europeiska fågelindikatorerna, ”Vanliga skogsfåglar” och ”Vanliga fåglar”. Vi tar fram data enbart för Sverige baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används i hela Europa. I de svenska indikatorerna ingår färre arter än för Europa i sin helhet då många europeiska arter saknas helt i vår fauna medan andra arter är för få för att indexera.
Det är viktigt att påpeka att dessa indikatorer främst innefattar vanliga fåglar. Inte minst för skogsfågelindex är detta viktigt, eftersom många av de arter som föredrar äldre och orörd skog, eller skog med specifika kvaliteter är relativt ovanliga och därför inte tagits med i det europeiska urvalet av arter.
För att beräkna nedanstående indikatorer använder vi data antingen från standardrutterna eller från sommarrutterna.
Vanliga jordbruksfåglar
Den här EU-indikatorn är identisk med den officiella svenska indikatorn för miljömål 13 Ett rikt odlingslandskap och visas högre upp på denna sida.
Vanliga skogsfåglar
I EU-indikatorn Vanliga skogsfåglar ingår 26 arter däribland flera generalister. Det är arter som trivs i alla sorters trädbevuxna marker. De 26 arterna är sparvhök, järpe, skogssnäppa, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, halsbandsflugsnappare, trädpiplärka, stenknäck, grönsiska, domherre och videsparv.
Vad gäller standardrutterna har EU-indikatorn för ”Vanliga skogsfåglar” (den övre av figurerna nedan) gått långsamt men stadigt uppåt. Indikatorn baserade på sommarpunktrutterna (den nedre av figurerna nedan) har minskat signifikant sedan starten 1975, i form av en ökning fram till 1990 och en minskning därefter.
Vanliga fåglar
Hela 107 arter ingår i EU-indikatorn Vanliga fåglar. Det är alla arter som ingår i Vanliga jordbruksfåglar och Vanliga skogsfåglar, samt skäggdopping, gråhäger, gräsand, gravand, knölsvan, ormvråk, brun kärrhök, orre, fasan, trana, rörhöna, sothöna, strandskata, ljungpipare, enkelbeckasin, storspov, grönbena, drillsnäppa, rödbena, gluttsnäppa, skrattmås, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, st. hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräshoppsångare, rörsångare, kärrsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, forsärla, grönfink, steglits, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv och gråsparv.
Vad gäller standardrutterna har EU-indikatorn för ”Vanliga fåglar” (den övre av figurerna nedan) haft en måttlig ökning, i form av en stark ökning fram till 2005 och därefter en jämn nivå. Indikatorer baserade på sommarpunktrutterna (den nedre av figurerna nedan) har minskat signifikant sedan starten 1975.
Två typer av marina indikatorer
Sjöfåglar räknas i Sverige såväl sommar som vinter. De olika räkningarna ger upphov till två typer av indikatorer - de för vintern och de för häckande fåglar. Vi presenterar först indikatorerna för övervintrande sjöfåglar, det delprogram som hållit på längst. Därefter kommer indikatorer för häckande sjöfåglar runt Sveriges kuster.
Övervintrande sjöfåglar
Indikatorerna för övervintrande sjöfåglar utgör en del av den bedömning av havets miljöstatus som sker inom ramen för Havsmiljödirektivet. Motsvarande utvärdering görs inom de två havsmiljökonventionerna Ospar (Nordostatlanten, läs mer om Ospar här) och Helcom (Östersjön, läs mer om Helcom här). Dock beräknas och bedöms indikatorerna på ett annat vis i dessa sammanhang än vad vi gör här annars. Indikatorerna beräknas separat för Östersjön och Västerhavet och visar trender för arter grupperade efter hur de söker föda, dessutom visas flerartstrender för samtliga arter gemensamt. Trenderna baseras på data från januari-inventeringen av sjöfåglar under perioden 1991–2025. Gränsen mellan Östersjön och Västerhavet har dragits vid Öresundsbron.
Samtliga arter
Långtidstrenderna för indikatorerna där samtliga arter ingår visar inte på några förändringar av antalet övervintrande sjöfåglar i Västerhavet men på svagt ökande antal i Östersjön.
I Västerhavet ökar skäggdopping, svarthakedopping, kricka, bläsand, vigg, knipa, småskrake, knölsvan, sångsvan och sothöna, medan smålom, gräsand, brunand, alfågel och storskrake minkar. Storskarv, svärta, ejder och salskrake visar vare sig ökning eller minskning.
I Östersjön ökar smålom, skäggdopping, svarthakedopping, storskarv, gräsand, kricka, bläsand, stjärtand, bergand, vigg, knipa, svärta, sjöorre, salskrake, knölsvan, sångsvan och sothöna, medan brunand, alfågel, ejder och storskrake minskar. Småskraken vare sig ökar eller minskar.
Betande arter
De växtbetande arterna i både Västerhavet och Östersjön har ökat under perioden. Gräsanden ökar i Östersjön men minskar i Västerhavet. Kricka, bläsand, knölsvan, sångsvan och sothöna ökar i båda områdena. I Östersjön räknas också stjärtand som även den ökar.
Bentiskt födosökande arter
De bentiskt födosökande arterna som grupp är stabil i Västerhavet, medan de har en negativ långtidstrend i Östersjön.
I Västerhavet ökar vigg, knipa och sjöorre, medan brunand och alfågel minskar. Svärta och ejder varken ökar eller minskar. I Östersjön ökar bergand, vigg, knipa, svärta och sjöorre. Brunand, alfågel och ejder minskar.
Pelagiskt födosökande arter
De pelagiskt födosökande (fiskande) arterna är stabila i Västerhavet medan de ökar i Östersjön.
I Västerhavet ökar skäggdopping, svarthakedopping och småskrake, medan smålom och storskrake minskar. Storskarv och salskrake varken ökar eller minskar. I Östersjön ökar smålom, skäggdopping, svarthakedopping, storskarv och salskrake. Storskraken minskar medan småskraken vare sig ökar eller minskar.
Häckande sjöfåglar
Likt indikatorerna för övervintrande sjöfåglar utgör indikatorerna för häckande kustfåglar en del av den bedömning av havets miljöstatus som sker inom ramen för Havsmiljödirektivet. Motsvarande utvärdering görs inom de två havsmiljökonventionerna Ospar (Nordostatlanten, läs mer om Ospar här) och Helcom (Östersjön, läs mer om Helcom här). Indikatorerna som presenteras här är beräknade på annat vis än i sammanhangen ovan och dessutom med start först 2015. Indikatorerna beräknas för hela Sverige och visar trender för arter grupperade efter hur de söker föda, dessutom visas en flerartstrend för samtliga arter gemensamt. De data som används kommer från kustfågelrutorna.
Betande arter
De växtbetande arterna har ökat under perioden. Snatterand, grågås, vitkindad gås och knölsvan har ökat. Gräsand och kricka visar ingen signifkant förändring.
Bentiskt födosökande arter
De bentiskt fördsökande arterna har också ökat under perioden. Knipa och svärta har ökat, . vigg visar ingen signifkant förändring och ejdern har minskat.
Pelagiskt födosökande arter
De pelagiska arterna har ökat kraftigt under perioden. Alla ingående arter har ökat i antal: skäggdopping, storskarv, toppskarv, småskrake, storskrake, tordmule, sillgrissla och tobisgrissla.
Ytfödosökande arter
Arter som födosöker mest på havsytan har också ökat, om än måttligt. Östersjötrut, fiskmås, skräntärna. fisktärna och kentsk tärna har ökat under perioden. Kustlabb, nordsjösilltrut, dvärgmås och silvertärna visar ingen signifkant förändring. Havstrut, gråtrut och skrattmås har minskat i antal.
Vadande arter
Arter som födosöker genom att vada på grunt vatten är den enda grupp som minskat antal under perioden. Skedand, strandskata och drillsnäppa visar ingen signifkant förändring. Gravand, tofsvipa, större strandpipare, roskarl och rödbena har minskat under perioden.
Samtliga 38 arter
Den gemensamma indikatorn för alla de ovan presenterade arterna visar på en måttlig ökning över de elva åren.
