Du är här

EU-indikatorer

Kurvorna ovan visar den genomsnittliga utvecklingen i Sverige för ett antal fågelarter typiska för olika naturmiljöer. De data som presenteras här är från sommarens punktrutter 1975-2016 och ingår i EUs strukturella indikator "Population trends of wild birds". För jämförelsens skull är även motsvarande kurva baserad på standardrutterna inritade (orange linje, start 1998).

De senaste 42 åren har det gått speciellt dåligt för fåglarna i jordbrukslandskapet, inte minst sånglärkan. Även för Övriga vanliga fåglar (arter med mindre tydligt val av habitat) har det gått dåligt på sistone. För skogsfåglarna är bilden mer svårtolkad.

Så här läses diagrammen

Varje indikator har satts till 1 för år 1998 (att detta år valts beror på att från detta år finns även information från standardrutterna). De tunna linjerna visar det intervall inom vilket det "sanna" värdet ligger och speglar alltså osäkerheten i indikatorns värde (95 % konfidensintervall för varje givet år i förhållande till startåret). 

Det är mest vanliga fåglar som ingår

Det är viktigt att påpeka att dessa indikatorer främst innefattar vanliga fåglar. Inte minst för skogsfågelindex är detta viktigt, eftersom många av de arter som föredrar äldre och orörd skog, eller skog med specifika kvaliteter är relativt ovanliga och därför inte kommer med. Notera att den engelska beteckningen på indikatorn för skogsfåglar är ”Common woodland birds”, inte ”Forest birds”, för att göra denna distinktion extra tydlig. ”Woodland” är bättre ämnat för den oftast triviala sekundära skog som återfinns i människans närhet.

I kurvorna ingår följande arter:

Vanliga jordbruksfåglar: buskskvätta, gulsparv, gulärla, hämpling, ladusvala, ortolansparv, pilfink, råka, stare, sånglärka, tofsvipa, törnskata, törnsångare, ängspiplärka (14 arter)

Vanliga skogsfåglar: domherre, dubbeltrast, entita, gransångare, grönsiska, grönsångare, kungsfågel, mindre hackspett, nötkråka, nötskrika, nötväcka, rödstjärt, skogsduva, sparvhök, spillkråka, svartmes, svartvit flugsnappare, talltita, tofsmes, trädkrypare, trädpiplärka (22 arter)

Övriga vanliga fåglar: bergfink, björktrast, blåmes, bofink, drillsnäppa, enkelbeckasin, grå flugsnappare, gråsiska, gråsparv, gräshoppssångare, grönfink, gröngöling, gärdsmyg, gök, göktyta, hussvala, härmsångare, järnsparv, kaja, koltrast, korp, kråka, lövsångare, näktergal, ormvråk, ringduva, rosenfink, rödhake, rödvingetrast, rörsångare, skata, stenskvätta, stjärtmes, större hackspett, svarthätta, sädesärla, sävsparv, sävsångare, talgoxe, taltrast, tornseglare, trädgårdssångare, trädlärka, turkduva, ärtsångare (45 arter)

Historik

Under 2003 startade den europeiska intresseorganisation European Bird Census Council (EBCC) ett sameuropeiskt projekt för att i förenklad och sammanfattande form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Projektet kallas Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras för alla länder till en enda trend, en indikator. Under 2004 togs ett beslut inom EU att den framtagna indikatorn för jordbrukslandskapets fåglar skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU. På europisk nivå har valts ut 124 arter, av vilka 33, 28 respektive 63 placerats i de tre grupperna ovan. 

Kurvorna ovan är alltså motsvarande siffror enbart för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. I de svenska indikatorerna ingår färre arter än för Europa i sin helhet eftersom många europeiska arter saknas helt i vår fauna och andra är för ovanliga fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet i de svenska indikatorerna har bestämts för Europa som helhet. Med jordbruksarter menas inte bara arter som är knutna till åkermark utan också fåglar knutna till betesmark. Det är uppenbart att man kan diskutera grupptillhörigheten för några av arterna, men vi har valt att behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull.